Glöm det
Glöm det jag skrev i inlägget innan! Jag har ju tänkt helt knasigt =S För det första så jobbar man oftast inte längre än till man är 65 och man börjar ju oftast inte jobba föränn man är 19-20 år så såstor del av livet blir det inte iaf. Jag fick nog ner mer av vad jag tyckte det kändes som än något egentligt tillförlitligt. Men men...
Jag har ett jätteproblem!
Jag vet inte vad jag ska prata med min pojkvän om. Vi har verkligen inget att prata om. Det har hänt under de säg...tre senaste åren att det lyser igenom när man kommit in på något att vi absolut har saker gemensamt och kan prata och diskutera intressanta saker men det har tyvärr inte hänt så ofta som sagt. Jag vet inte om det handlar om att vi kanske är för vana vid varandra att vi av den anledningen inte har nåt att prata om eller något annat kanske. Jag vet att jag är rädd för att ta upp fel saker med honom och få honom att må dåligt iaf. Så tillbaka till ruta ett...vad kan jag prata med honom om?
I alla övriga aspekter funkar det jättebra. Vi älskar varandra väldigt mycket och vi vet var vi har varandra och vi litar på varandra helt och hållet. Vi kan bråka på ett bra sätt och har hittills alltid lyckats prata ut med varandra och lyssna ordentligt och sen komma fram till en lösning. Att kunna bråka på ett bra sätt är verkligen jätteviktigt och det känner jag att vi kan.
Få se vad mer...vi anstränger oss för varandra, offrar saker och tid för varandra, vi vill samma saker här i livet, tycker samma om det mesta. Ja listan fortsätter. Jag älskar min Johan. Jag måste få det här att fungera! På ett eller annat sätt ska jag få det att fungera!
På tisdag och onsdag är jag ledig och då ska jag iväg till Johan. Tänkte laga mysmiddag med efterrätt och så. Sen kollar vi säkert på en film som vanligt. Vi har en del kvar som vi inte har sett än. Eller åtminstone som Jag inte har sett. De är ju trots allt på hans dator. Jag hade gärna badat badkar sen men han har inget badkar och det har förresten inte jag heller. Måste få det fixat snart!! Jag älskar att bada badkar.
Men nu måste jag sova...har en stängning kvar innan mina två lediga dagar.
Lina
Jag har ett jätteproblem!
Jag vet inte vad jag ska prata med min pojkvän om. Vi har verkligen inget att prata om. Det har hänt under de säg...tre senaste åren att det lyser igenom när man kommit in på något att vi absolut har saker gemensamt och kan prata och diskutera intressanta saker men det har tyvärr inte hänt så ofta som sagt. Jag vet inte om det handlar om att vi kanske är för vana vid varandra att vi av den anledningen inte har nåt att prata om eller något annat kanske. Jag vet att jag är rädd för att ta upp fel saker med honom och få honom att må dåligt iaf. Så tillbaka till ruta ett...vad kan jag prata med honom om?
I alla övriga aspekter funkar det jättebra. Vi älskar varandra väldigt mycket och vi vet var vi har varandra och vi litar på varandra helt och hållet. Vi kan bråka på ett bra sätt och har hittills alltid lyckats prata ut med varandra och lyssna ordentligt och sen komma fram till en lösning. Att kunna bråka på ett bra sätt är verkligen jätteviktigt och det känner jag att vi kan.
Få se vad mer...vi anstränger oss för varandra, offrar saker och tid för varandra, vi vill samma saker här i livet, tycker samma om det mesta. Ja listan fortsätter. Jag älskar min Johan. Jag måste få det här att fungera! På ett eller annat sätt ska jag få det att fungera!
På tisdag och onsdag är jag ledig och då ska jag iväg till Johan. Tänkte laga mysmiddag med efterrätt och så. Sen kollar vi säkert på en film som vanligt. Vi har en del kvar som vi inte har sett än. Eller åtminstone som Jag inte har sett. De är ju trots allt på hans dator. Jag hade gärna badat badkar sen men han har inget badkar och det har förresten inte jag heller. Måste få det fixat snart!! Jag älskar att bada badkar.
Men nu måste jag sova...har en stängning kvar innan mina två lediga dagar.
Lina
Jag undrar...
Hur kan det vara möjligt att man ska jobba så stor del av sitt liv. Man pratar om att man sover bort så och så stor del av sitt liv och det det blir i sin tur så och så många år...men tänk om man skulle göra detsamma med hur mkt man jobbar. Säg att man spenderar 9 timmar på jobbet (för på lunchen är man ju faktiskt också på jobbet) fem dagar i veckan i ett år som är 52 veckor så blir det 2340 timmar per år utav totalt 8736 levnadtimmar per år. Hmm...och säg då att man lever till man är 90 (bara för att ta ett tal) det blir 90x8736 som är 786240 levnadstimmar. Utav de 786240 timmarna arbetar vi 210600 timmar. Detta blir 26,8% av vårat liv.
Så med andra ord så jobbar vi nästan hälften av våra liv. Och 33,33% av våra liv sover vi. Så vad finns det kvar!?!?!?
Hmm jag måste ha räknat fel nånstans för när man räknar efter att man sover 8 timmar av dygnets 24 och jobbar 9 så blir det ju 17 och då återstår det 7 timmar. På de 7 timmarna ska man då ta sig till och från jobbet och äta och greja hemma med nödvändiga saker som städa och diska och liknande. Det blir verkligen inte mkt tid över för något annat! Ska det verkligen behöva vara så?!?! Jag vill ha mer fritid. Samma lön och samma slit med kortare dagar. Jag menar kolla bara på Norge. De har mer kvar efter skatt av sin lön, kortare dagar och lägre och färre skatter. Så skulle man ju ha det. Det enda som jag kan tänka mig som negativt är att de har en väldigt hög moms på sin mat. Norsk mat är inte billig men är det allt så kan jag nog leva med det! =)
Usch vad hemskt det känns när man tänker att man i princip jobbar halva sitt liv. Att man knappt hinner med något annat. Ska livet verkligen gå ut på att jobba? Något är lite snett tycker jag. Men det är bara min åsikt. Det bästa är ju egentligen att inte tänka på det och helt enkelt gilla läget. Annars kommer det att bli riktigt jobbigt för en. Snacka om att det blir viktigt att man gillar det man jobbar med! Jag ska nog verkligen satsa på mitt lilla företag iaf. Men det kommer ju att ta år innan man nog skulle kunna leva på det...och sen finns ju alltid en risk i att gå i konkurs men det hade varit gött att kunna få det att gå så bra att man helt enkelt kan gå ner i timmar på sitt fasta jobb och ägna mer till företaget. Ja det är nog så det kommer att få bli.
Nu måste jag faktiskt sova. Ska jobba stängning imorgon igen. Det har bara gått andra dagen av fyra stängningar och jag är redan urless på det. Alla fulla 15 åringar som kommer och beter sig illa och skitar ner och gör saker som de vet att det inte får göra men gör bara för att testa gränserna liksom. Ouppfostrade snorungar. Helt sanslöst att de kan öppet gå runt och bete sig som svin och deras föräldrar verkar inte veta nåt. Det måste ju komma fram på nåt sätt..? eller så vet de och helt enkelt skiter i det. Vem vet...iaf så vill jag inte ha de runt mig. Då åker de på en avhyvling. Nej natti natti var det!
Sov gott!
Lina
Så med andra ord så jobbar vi nästan hälften av våra liv. Och 33,33% av våra liv sover vi. Så vad finns det kvar!?!?!?
Hmm jag måste ha räknat fel nånstans för när man räknar efter att man sover 8 timmar av dygnets 24 och jobbar 9 så blir det ju 17 och då återstår det 7 timmar. På de 7 timmarna ska man då ta sig till och från jobbet och äta och greja hemma med nödvändiga saker som städa och diska och liknande. Det blir verkligen inte mkt tid över för något annat! Ska det verkligen behöva vara så?!?! Jag vill ha mer fritid. Samma lön och samma slit med kortare dagar. Jag menar kolla bara på Norge. De har mer kvar efter skatt av sin lön, kortare dagar och lägre och färre skatter. Så skulle man ju ha det. Det enda som jag kan tänka mig som negativt är att de har en väldigt hög moms på sin mat. Norsk mat är inte billig men är det allt så kan jag nog leva med det! =)
Usch vad hemskt det känns när man tänker att man i princip jobbar halva sitt liv. Att man knappt hinner med något annat. Ska livet verkligen gå ut på att jobba? Något är lite snett tycker jag. Men det är bara min åsikt. Det bästa är ju egentligen att inte tänka på det och helt enkelt gilla läget. Annars kommer det att bli riktigt jobbigt för en. Snacka om att det blir viktigt att man gillar det man jobbar med! Jag ska nog verkligen satsa på mitt lilla företag iaf. Men det kommer ju att ta år innan man nog skulle kunna leva på det...och sen finns ju alltid en risk i att gå i konkurs men det hade varit gött att kunna få det att gå så bra att man helt enkelt kan gå ner i timmar på sitt fasta jobb och ägna mer till företaget. Ja det är nog så det kommer att få bli.
Nu måste jag faktiskt sova. Ska jobba stängning imorgon igen. Det har bara gått andra dagen av fyra stängningar och jag är redan urless på det. Alla fulla 15 åringar som kommer och beter sig illa och skitar ner och gör saker som de vet att det inte får göra men gör bara för att testa gränserna liksom. Ouppfostrade snorungar. Helt sanslöst att de kan öppet gå runt och bete sig som svin och deras föräldrar verkar inte veta nåt. Det måste ju komma fram på nåt sätt..? eller så vet de och helt enkelt skiter i det. Vem vet...iaf så vill jag inte ha de runt mig. Då åker de på en avhyvling. Nej natti natti var det!
Sov gott!
Lina
Planer
Här är det storslagna planer på gång!
Nästa år är det planerat att jag ska flytta hemifrån och starta ett eget företag.
Jennie oroar sig över att jag kommer ta på mig för mkt men jag vet inte. Första prioritet blir iaf att flytta hemifrån
eftersom det kommer att gå alldeles för lång tid annars. Jag har ju min treårsplan som startade vid årskiftet i år. Efter det tredje året var tanken att jag skulle flytta ihop med Johan, om vi fortfarande är ihop då. Det går ju aldrig att planera 100% så långt i framtiden men det är roligt att drömma! I den tankeprocessen ingår att när jag och Johan väl flyttar ihop så kommer jag att vara 25 år och så måste man ju faktiskt ha bott ihop ett tag innan man vet om man kan verkligen leva ihop innan man kan ta nästa steg i förhållandet och räkna då med kanske säg...2 år iaf så kommer jag ju att vara 27. Faktum är att jag gärna både velat ha barn och att gifta mig innan jag är 30 så tiden blir knapp i så fall. Jag vet att man inte ska tänka så men jag kan inte riktigt låta bli. Dock hänger ju allt på att det är Johan jag kommer att göra allt detta med och att vi då fortfarande kommer att hålla ihop genom alla dessa år.
Drömmar är bra att ha. Man ska ha mål i livet. Men man får inte låta de styra allt. Man måste kunna vara ombytlig och anpassningsbar. Det är bara att inse att allt inte alltid blir som man tänkt sig eller som man planerat. Gilla läget som man säger. Så som sagt blir det att flytta hemifrån nästa år, ett år tidigare för att bo på egen hand ett tag innan jag och Johan i så fall flyttar hemifrån. Efter det kommer mitt nya företag. Företaget kommer att vara mer i hobbyform som kommer ta upp min fritid. Jag ska inte ha det som heltidssysselsättning men jag antar att det kommer krävas mkt arbete i början innan det kommit igång. Men det kommer det att vara värt!
Men vad jag inte förstår är att ok att det kommer att ta mkt tid och arbete med företaget, varför skulle det vara så ansträngande att flytta hemifrån? Det enda som kommer ta tid är ju själva flytten, eller? Jag menar jag är ju redan van att ta hand om mig själv och jag betalar mina egna räkningar och handlar och så. Det är inget jag måste lära mig. Självklart blir det lite bök med att hitta lägenhet och inspektera och skriva på handlingar och så men det är väl inte så ansträngande? Jag tror att det kommer gå smidigt och det kommer inte bli svårt att hitta en balans med att bo hemifrån. Detta ger mig all fritid att ägna åt företaget.
Fast nu när jag sitter här och tänker efter så börjar jag tvivla igen på om jag verkligen vill bo ensam ändå...jag menar jag har ju inte tagit körkortet än som jag hade velat innan jag flyttar...och det känns inte direkt säkert att ställa moppen på en parkering nånstans...och jag har ju jättemkt gratis här hemma som tv, internet och liknande. Vill jag verkligen ge upp det här så snart...dessutom har jag ju knappt hunnit bli klar med renoveringen här hemma...vill ju gärna bo in det ett tag innan jag flyttar också.
Usch vad jobbigt det här kommer att bli!!
Jag får spåna vidare.
Lina
Nästa år är det planerat att jag ska flytta hemifrån och starta ett eget företag.
Jennie oroar sig över att jag kommer ta på mig för mkt men jag vet inte. Första prioritet blir iaf att flytta hemifrån
eftersom det kommer att gå alldeles för lång tid annars. Jag har ju min treårsplan som startade vid årskiftet i år. Efter det tredje året var tanken att jag skulle flytta ihop med Johan, om vi fortfarande är ihop då. Det går ju aldrig att planera 100% så långt i framtiden men det är roligt att drömma! I den tankeprocessen ingår att när jag och Johan väl flyttar ihop så kommer jag att vara 25 år och så måste man ju faktiskt ha bott ihop ett tag innan man vet om man kan verkligen leva ihop innan man kan ta nästa steg i förhållandet och räkna då med kanske säg...2 år iaf så kommer jag ju att vara 27. Faktum är att jag gärna både velat ha barn och att gifta mig innan jag är 30 så tiden blir knapp i så fall. Jag vet att man inte ska tänka så men jag kan inte riktigt låta bli. Dock hänger ju allt på att det är Johan jag kommer att göra allt detta med och att vi då fortfarande kommer att hålla ihop genom alla dessa år.
Drömmar är bra att ha. Man ska ha mål i livet. Men man får inte låta de styra allt. Man måste kunna vara ombytlig och anpassningsbar. Det är bara att inse att allt inte alltid blir som man tänkt sig eller som man planerat. Gilla läget som man säger. Så som sagt blir det att flytta hemifrån nästa år, ett år tidigare för att bo på egen hand ett tag innan jag och Johan i så fall flyttar hemifrån. Efter det kommer mitt nya företag. Företaget kommer att vara mer i hobbyform som kommer ta upp min fritid. Jag ska inte ha det som heltidssysselsättning men jag antar att det kommer krävas mkt arbete i början innan det kommit igång. Men det kommer det att vara värt!
Men vad jag inte förstår är att ok att det kommer att ta mkt tid och arbete med företaget, varför skulle det vara så ansträngande att flytta hemifrån? Det enda som kommer ta tid är ju själva flytten, eller? Jag menar jag är ju redan van att ta hand om mig själv och jag betalar mina egna räkningar och handlar och så. Det är inget jag måste lära mig. Självklart blir det lite bök med att hitta lägenhet och inspektera och skriva på handlingar och så men det är väl inte så ansträngande? Jag tror att det kommer gå smidigt och det kommer inte bli svårt att hitta en balans med att bo hemifrån. Detta ger mig all fritid att ägna åt företaget.
Fast nu när jag sitter här och tänker efter så börjar jag tvivla igen på om jag verkligen vill bo ensam ändå...jag menar jag har ju inte tagit körkortet än som jag hade velat innan jag flyttar...och det känns inte direkt säkert att ställa moppen på en parkering nånstans...och jag har ju jättemkt gratis här hemma som tv, internet och liknande. Vill jag verkligen ge upp det här så snart...dessutom har jag ju knappt hunnit bli klar med renoveringen här hemma...vill ju gärna bo in det ett tag innan jag flyttar också.
Usch vad jobbigt det här kommer att bli!!
Jag får spåna vidare.
Lina
