Kanske...
Jag tror nog att allt kommer att ordna sig.
Jag går till och från och oroar mig men däremellan går jag in i gamla vanor där jag inte för en sekund skulle tvivla på att Johan inte röker längre...men sen däremellan...
Äsch det ska ordna sig. Han kanske börjar röka pipa istället. Förhoppningsvis klarar jag av det så kan han röka det och cigarr ibland istället. Vidare så måste jag börja att acceptera att en del av de saker jag vill ha i ett förhållande kommer jag aldrig att kunna få med Johan därför att för det första så är han inte den typen av person och för det andra så kan han inte göra en del av de grejerna utan att det får kanske mindre roliga konsekvenser pga av hans sinnesro eller vad vi ska kalla det. Han behöver ordning och reda samt positivitet, sömn, mat och meditation annars så mår han inte som han ska.
Låter verkligen inte bra när man lägger upp allt så tillsammans...men det är faktiskt så det är. Skulle exempelvis min pappa, som känner mig allra bäst vad jag vill ha och behöver ha, skulle han inte tro sina ögon. Han skulle nog inte tro att det skulle hålla i längden eftersom det är så långt ifrån mig. Men jag älskar ju den här knasen. Det gör ju en del. Johan har så många sidor som väger tyngre än många av de (i min mening) sämre sidorna. Och en hel del sidor som jag kännt saknats har Johan gjort sitt bästa för att ta upp bara för min skull. Han har börjat att bra mer och på ett mer "samtala" sätt, han går i affärer med mig och faktiskt intresserar sig, han har köpt en skjorta bara för att jag tycker att det är så snyggt med skjorta och så har han efter mycket om och men äntligen köpt mig en blomma. Men den blomman kunde inte vara mer mitt i prick av vad jag ville ha. Han har verkligen lyckats pejla in vad jag gillar =). Jag är ultra tacksam för att han försöker och står i och jag hoppas inte att han få ändra för mkt på sig. Jag gillar ju honom trots allt för den han är i grund och botten. Men jag tror att en hel del av de sidor som han har plockat upp är egentligen hans egna bara att han inte tänkt så mkt på det själv och engagerat dem. Jag menar när man pratar om klädstil så finns det inte en chans att jag skulle kunna tvinga på honom en stil som han inte vill ha. Det har jag ju förstått. Bara den där enda skjortan =) men i övrigt. Att han därför såhär i efterhand valt ut kläder när han varit och handlat som jag knappt kunde valt ut bättre själv måste ju betyda att detta är faktiskt hans egen stil och det gör mig överlycklig! Jag måste bara pusha på honom att utveckla den sidan lite mer.
I övrigt så kan man inte ha en snällare och mer självuppoffrande pojkvän. Han satt en gång två timmar på mitt jobb och bara väntade på mig för att jag skulle slippa gå halvmilen hem själv i mörkret eftersom det inte gick någon buss. Det vet jag inte många som hade gjort. Men apropå kläderna där. Jag har funderat lite på hur jag ska kunna lura fram den sidan av honom lite mer. Jag har frågat honom om man börjar på en liten skala typ jeans och t-shirts som han gillar om jag skulle kunna plocka ut saker åt honom som jag tycker passar den stilen och så får han välja om han gillar nåt av det....det lär ju finnas iaf något som han kan tänkas gilla. På det viset väljer han själv sina egna kläder så jag kommer ju inte tvinga på honom nåt han inte gillar...gillar han inget av det så gör han inte det. Och samtidigt så kan jag styra lite granna =D blir ju kanonbra!
Sen kommer vi till mig. Jag tror knappast att jag skulle kunna få till det med någon annan kille i vilket fall som helst. Jag har så mkt problem! Jag har äntligen blivit av med mina samlagssmärtor som berodde på exsem och sen hade jag absolut noll sexlust så då slutade jag med p-pillrena och den verkar smygande komma tillbaka nu och dessutom blev jag av med en nedstämdhet som jag knappt visste att jag hade...det var så vardag för mig att känna så att jag inte visste att man kunde känna på något annat sätt. Men! Eftersom jag har förknippat sex med smärta i så många år nu är det ju bara självklart att jag nu snarare är rädd för det istället. Detta är nu vad Johan och jag jobbat på sen jag blev av med exsemet i höstas. Jag måste på något sätt börja om...bli oskuld igen så att säga både i mina egna ögon så att jag känslomässigt får börja om igen på ett blankt papper och i Johans ögon för att han inte ska ta allt gammalt för givet. Vad jag gillade då är inte säkert att jag gillar längre. Jag själv har inte en aning just nu vad jag gillar och inte gillar så hur skulle han kunna det? Ja ni kanske hänger med på vad jag menar. Usch vad krångligt!
Jag måste alltså återupptäcka min sexualitet eller hur vi ska uttrycka det =) och en sak som jag vet om mig själv är iaf att omgivning betyder väldigt mkt. Jag måste känna mig trygg, lugn och bekväm. Jag behöver en skön säng med härliga sängkläder...mycket kuddar....inte en massa störande prylar i rummet...och levande ljus...gärna lite mysig musik i bakgrunden också. Tänkte att jag på något sätt skulle försöka få till det här nu när jag renoverar och gör ordning i mina rum på övervåningen. Sovrummet ska bli som en lite avslappnande oas mitt i det hela. Kläder i rummet brevid istället för i garderoben, ingen tv, ingen stereo, ingen dator, inte en massa papper, tidningar osv liggandes överallt etc etc. Ska bli jättefint och mysigt. Sen kommer ju alla rummen att tillsammans skapa en harmoni för man kan ju inte direkt slappna av när man vet att rummet intill är kaos heller. Om jag sätter fart så kan jag kanske vara klar med både sovrummet och tvrummet innan Johan kommer hit nästa helg så vi kanske kan börja att ta småsteg i att lära känna varandra kroppligt igen. Och då menar jag det jag skrev, inte sex, utan man börjar med att lära sig bli bekväm med att någon tar på dig överallt och att ta på någon annan överallt och inte föränn dess kan man gå vidare lära sig vilka erogena zoner man har...fortfarande utan att ha sex. Sex kommer in låååångt senare i bilden. Jag spänner mig något fruktansvärt så fort ens tanken kommer in i huvudet på mig så det är inget alternativ föränn det släpper. Stackars Johan, han har varit hemskt tålmodig. Men jag har ju verkligen fått bevis för att det är mig han älskar och inte något annat. Annars hade han inte varit ihop med mig fortfarande efter ett år utan sex.....
Nu måste jag fortsätta och ordna till mig oas =)
Hugs And Kisses
Lina
Jag går till och från och oroar mig men däremellan går jag in i gamla vanor där jag inte för en sekund skulle tvivla på att Johan inte röker längre...men sen däremellan...
Äsch det ska ordna sig. Han kanske börjar röka pipa istället. Förhoppningsvis klarar jag av det så kan han röka det och cigarr ibland istället. Vidare så måste jag börja att acceptera att en del av de saker jag vill ha i ett förhållande kommer jag aldrig att kunna få med Johan därför att för det första så är han inte den typen av person och för det andra så kan han inte göra en del av de grejerna utan att det får kanske mindre roliga konsekvenser pga av hans sinnesro eller vad vi ska kalla det. Han behöver ordning och reda samt positivitet, sömn, mat och meditation annars så mår han inte som han ska.
Låter verkligen inte bra när man lägger upp allt så tillsammans...men det är faktiskt så det är. Skulle exempelvis min pappa, som känner mig allra bäst vad jag vill ha och behöver ha, skulle han inte tro sina ögon. Han skulle nog inte tro att det skulle hålla i längden eftersom det är så långt ifrån mig. Men jag älskar ju den här knasen. Det gör ju en del. Johan har så många sidor som väger tyngre än många av de (i min mening) sämre sidorna. Och en hel del sidor som jag kännt saknats har Johan gjort sitt bästa för att ta upp bara för min skull. Han har börjat att bra mer och på ett mer "samtala" sätt, han går i affärer med mig och faktiskt intresserar sig, han har köpt en skjorta bara för att jag tycker att det är så snyggt med skjorta och så har han efter mycket om och men äntligen köpt mig en blomma. Men den blomman kunde inte vara mer mitt i prick av vad jag ville ha. Han har verkligen lyckats pejla in vad jag gillar =). Jag är ultra tacksam för att han försöker och står i och jag hoppas inte att han få ändra för mkt på sig. Jag gillar ju honom trots allt för den han är i grund och botten. Men jag tror att en hel del av de sidor som han har plockat upp är egentligen hans egna bara att han inte tänkt så mkt på det själv och engagerat dem. Jag menar när man pratar om klädstil så finns det inte en chans att jag skulle kunna tvinga på honom en stil som han inte vill ha. Det har jag ju förstått. Bara den där enda skjortan =) men i övrigt. Att han därför såhär i efterhand valt ut kläder när han varit och handlat som jag knappt kunde valt ut bättre själv måste ju betyda att detta är faktiskt hans egen stil och det gör mig överlycklig! Jag måste bara pusha på honom att utveckla den sidan lite mer.
I övrigt så kan man inte ha en snällare och mer självuppoffrande pojkvän. Han satt en gång två timmar på mitt jobb och bara väntade på mig för att jag skulle slippa gå halvmilen hem själv i mörkret eftersom det inte gick någon buss. Det vet jag inte många som hade gjort. Men apropå kläderna där. Jag har funderat lite på hur jag ska kunna lura fram den sidan av honom lite mer. Jag har frågat honom om man börjar på en liten skala typ jeans och t-shirts som han gillar om jag skulle kunna plocka ut saker åt honom som jag tycker passar den stilen och så får han välja om han gillar nåt av det....det lär ju finnas iaf något som han kan tänkas gilla. På det viset väljer han själv sina egna kläder så jag kommer ju inte tvinga på honom nåt han inte gillar...gillar han inget av det så gör han inte det. Och samtidigt så kan jag styra lite granna =D blir ju kanonbra!
Sen kommer vi till mig. Jag tror knappast att jag skulle kunna få till det med någon annan kille i vilket fall som helst. Jag har så mkt problem! Jag har äntligen blivit av med mina samlagssmärtor som berodde på exsem och sen hade jag absolut noll sexlust så då slutade jag med p-pillrena och den verkar smygande komma tillbaka nu och dessutom blev jag av med en nedstämdhet som jag knappt visste att jag hade...det var så vardag för mig att känna så att jag inte visste att man kunde känna på något annat sätt. Men! Eftersom jag har förknippat sex med smärta i så många år nu är det ju bara självklart att jag nu snarare är rädd för det istället. Detta är nu vad Johan och jag jobbat på sen jag blev av med exsemet i höstas. Jag måste på något sätt börja om...bli oskuld igen så att säga både i mina egna ögon så att jag känslomässigt får börja om igen på ett blankt papper och i Johans ögon för att han inte ska ta allt gammalt för givet. Vad jag gillade då är inte säkert att jag gillar längre. Jag själv har inte en aning just nu vad jag gillar och inte gillar så hur skulle han kunna det? Ja ni kanske hänger med på vad jag menar. Usch vad krångligt!
Jag måste alltså återupptäcka min sexualitet eller hur vi ska uttrycka det =) och en sak som jag vet om mig själv är iaf att omgivning betyder väldigt mkt. Jag måste känna mig trygg, lugn och bekväm. Jag behöver en skön säng med härliga sängkläder...mycket kuddar....inte en massa störande prylar i rummet...och levande ljus...gärna lite mysig musik i bakgrunden också. Tänkte att jag på något sätt skulle försöka få till det här nu när jag renoverar och gör ordning i mina rum på övervåningen. Sovrummet ska bli som en lite avslappnande oas mitt i det hela. Kläder i rummet brevid istället för i garderoben, ingen tv, ingen stereo, ingen dator, inte en massa papper, tidningar osv liggandes överallt etc etc. Ska bli jättefint och mysigt. Sen kommer ju alla rummen att tillsammans skapa en harmoni för man kan ju inte direkt slappna av när man vet att rummet intill är kaos heller. Om jag sätter fart så kan jag kanske vara klar med både sovrummet och tvrummet innan Johan kommer hit nästa helg så vi kanske kan börja att ta småsteg i att lära känna varandra kroppligt igen. Och då menar jag det jag skrev, inte sex, utan man börjar med att lära sig bli bekväm med att någon tar på dig överallt och att ta på någon annan överallt och inte föränn dess kan man gå vidare lära sig vilka erogena zoner man har...fortfarande utan att ha sex. Sex kommer in låååångt senare i bilden. Jag spänner mig något fruktansvärt så fort ens tanken kommer in i huvudet på mig så det är inget alternativ föränn det släpper. Stackars Johan, han har varit hemskt tålmodig. Men jag har ju verkligen fått bevis för att det är mig han älskar och inte något annat. Annars hade han inte varit ihop med mig fortfarande efter ett år utan sex.....
Nu måste jag fortsätta och ordna till mig oas =)
Hugs And Kisses
Lina
Vad vill jag ha i en kille...
Icke rökare
Humor/ tycker om att skratta
Behandlar mig som en dam utan att ta över eller fjanta med mig
Ha varierande intressen
Kunna sitta uppe en hel natt och bara prata om allt och inget
Tar seden dit man kommer
Respekterar mig
Har stort tålamod
Gärna hålla hand
Tycker om att dansa och sjunga
Tar hand om sig själv
Bryr sig om sitt yttre utan att vara fåfäng
Tycker att det ger mer att sova tätt ihop än att ha sex
Delar med sig av sig själv/ kan tala om sina åsikter och hur han uppfattar saker
Bra hygien
Tycker om musik
Älskar att kramas
Uppskattar smågester
Vet hur man uppvaktar
Självuppoffrande
Vill samma saker i livet som jag
Romantiker
Lagom social
Något mycket märkligt hände mig ikväll...
En av killarna på jobbet som jag brukar snacka med berättade idag att han är intresserad av en av de nya tjejerna som kommit in över sommaren. Och jag blev svartsjuk!
Alltså han är jättetrevlig att prata med och schysst och så men han är fortfarande väldigt ung och barnslig och så särskilt bra ser han inte ut i min mening heller. Jag är alltså inte intresserad på det viset men jag hade mycket gärna haft honom som god vän. Av någon anledning så vill jag att han ska vara intresserad av mig tror jag. Antar att man såhär på äldre dar behöver känna sig åtråvärd och behövd av någon annan än pojkvännen...hmm...mysko det där...
I vilket fall som helst så var det säkert det som gjorde att jag kände det där stygnet av svartsjuka. Han är min liksom...men har han iaf valt en bra tjej. Jag gillar henne och hon är jättesöt så jag är jätteglad för de bådas skull och så får vi se om de får ihop det =) Jag har iaf lovat killen att inte säga något till någon och det tänker jag absolut inte göra.
Knepigt hur man kan känna såna dumheter. Sicket trams =D bättre jag fokuserar på mitt!
Puss Lina
Alltså han är jättetrevlig att prata med och schysst och så men han är fortfarande väldigt ung och barnslig och så särskilt bra ser han inte ut i min mening heller. Jag är alltså inte intresserad på det viset men jag hade mycket gärna haft honom som god vän. Av någon anledning så vill jag att han ska vara intresserad av mig tror jag. Antar att man såhär på äldre dar behöver känna sig åtråvärd och behövd av någon annan än pojkvännen...hmm...mysko det där...
I vilket fall som helst så var det säkert det som gjorde att jag kände det där stygnet av svartsjuka. Han är min liksom...men har han iaf valt en bra tjej. Jag gillar henne och hon är jättesöt så jag är jätteglad för de bådas skull och så får vi se om de får ihop det =) Jag har iaf lovat killen att inte säga något till någon och det tänker jag absolut inte göra.
Knepigt hur man kan känna såna dumheter. Sicket trams =D bättre jag fokuserar på mitt!
Puss Lina
Kris
Usch vad jag avskyr att må dåligt!
Förhållandekris....ja det kan man ju lungt säga...
För bara någon vecka sen eller så talar min pojkvän om för mig att han har ljugit för mig. I två och ett halvt år har han ljugit om att ha slutat röka. Snacka om att jag kände mig dum! Dum, sviken och sårad. För mig gäller noll tolerans när det gäller rökning. Jag är allergisk och mår jättedåligt av cigaretter! Jag har redan levt halva mitt liv med en rökare som dessutom tyckte att jag bara var fånig och inte alls kunde förstå att jag mådde dåligt av det. Min mor.
Jag varken har eller kommer begära att någon slutar på grund av mig för det skulle aldrig hålla. Man måste sluta för att man själv vill. Av personliga anledningar. När jag träffade honom fick jag veta att han hade rökt men att han slutat och han la upp en massa anledningar till att han hade gjort detta. Det var enda anledningen till att jag ens fortsatte träffa honom och nu två och ett halvt år senare står jag där som ett fån. Aldrig att jag gör om det misstaget igen!
Jag må ha nolltolerans när det kommer till cigaretter och jag har mina åsikter om det men jag är inte dum. Jag vet att det är svårt att sluta. Det är ett beroende och det är en vana. Det slutar man bara inte med så. Därför har jag hela tiden försökt att uppmuntra och varje gång han varit ute och vi pratat sen så har jag frågat honom om han har rökt under kvällen. Vilket han då sagt att han inte har gjort och jag tyckt då att han har varit jätteduktig och sagt hur stolt jag är över honom att han verkligen håller på det osv. Och varenda eviga gång har han ljugit för mig...fan vad dum man känner sig!
Uppenbarligen så har han inte förstått hur allvarligt jag kände för detta....hur man nu kunde ha missat det....när jag fysiskt mår så dåligt av det...det till och med syns då jag blossar upp och får andra allergiska symptom...men men.
Uppenbarligen så förstår han iaf det nu och säger att då ska han verkligen inte röka men hur ska jag kunna lita på det nu när jag fått veta att han ljugit för mig i två och ett halvt år?! Jag som litade blint på honom första gången. Som sagt man lär sig av sina misstag.
Jag älskar honom men om det här fortsätter så får han gå helt enkelt. Detta är något jag Måste hålla på. För min egen hälsas skull. Enda anledningen till att jag kan tolerera att bli utsatt för det offentligt (för jag kan ju inte kräva att alla vart jag än går ska låta bli att röka bara för att jag är där) är att jag slipper det helt och hållet i hemmet och liknande tillvaron. Jag vet ju att om jag tillåter att han feströker så kommer det inte att sluta där...man testar ju alltid gränserna. Ligger i den mänskliga naturen att göra det. Därför måste jag säga stopp här.
Frågan är nu bara hur jag ska lyckas bli bevisad att han inte röker längre nu på riktigt som han säger, och inte må fruktansvärt dåligt varje gång han träffar kompisar när jag inte är med. Jag vet ju trots allt att han aldrig skulle röka när jag är med eller när han ska träffa mig. Men han bor i Göteborg och jag på Tjörn. Ska inte påstå att vi träffas överdrivet mycket. Jag tycker att hela den här situationen är så fruktansvärt onödig och plågsam. Han har nu tvingat mig att bli någon jag inte är och inte vill vara. Någon som måste ställa ett ultimatum och göra något nödvändigt men inte alls roligt. Den enda lösningen jag kunde komma på för att ha någon typ av sinnesro är att han får inte gå ut själv med sina kompisar. Hur schysst är det då!? Jag hatar det. Vem är jag att bestämma något sånt? Men vad ska jag göra annars?
Han säger att han inte vill förlora mig. Jag är hans livs kärlek. Han har dessutom sagt att han är villig att göra vad som krävs för att vi inte ska göra slut. Efter lite betänketid. Jag sa till honom att det inte bara var mitt beslut. Jag kan ju inte kräva nåt av honom som inte han vill göra. Men om han inte vill förlora mig så måste han ju verkligen bevisa sig nu. Han har svikit mitt förtroende och ljugit för mig och sårat mig och därför kommer han nu att få be och böna och verkligen göra allt som krävs här för att gottgöra detta. Han har trots allt satt sig själv i den här situationen. Jag är en oskyldig part i detta. Faktiskt. Det är upp till honom.
Trots detta när allt kommer omkring så verkar han inte helt med på noterna ändå. Han säger att han förstår varför jag mår dåligt och han har gett mig anledningar till varför jag gör det som inte jag gett honom så jag tror nog att han gör det men samtidigt så säger hans handligar en helt annan sak. Jag menar som att det skulle varit en fest som inte jag kan följa med på antingen ikväll eller nästa lördag...jag vet inte riktigt men den blir uppenbarligen inte av iaf...och han frågar om han får gå! Då han man uppenbarligen inte förstått grejen. Vad vill han att jag ska svara? Jag du får gå (som om jag vore hans mamma!!!) och sen sitta hemma och gråta för att jag mår så dåligt över att jag inte vet om han kommer röka eller inte...eller: Nej du får inte gå och må lika dåligt för att jag vet att han väldigt gärna ville gå och jag har tvingat honom att inte gå! Jävligt elakt av honom att försätta mig i den här situationen över huvudtaget och ännu elakare att komma med såna frågor!!
Jag menar när man säger att det skulle bli så jobbigt att förklara för sina kompisar varför han inte får gå och att dom inte skulle förstå...det säger bara en sak: Vad mina kompisar tycker är mycket viktigare än min flickvän som är mitt (enligt honom själv) livs kärlek och som jag vill kanske gifta mig med skaffa familj med och dela resten av mitt liv med. Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Jag konfronterade honom med det men då sa han att det inte var så han menade. Varför ens ta upp det då?! Hans kompisar har inget med våran situation att göra. Han får prioritera. Vem är viktigast? Jag är beredd att satsa allt på honom men då måste han göra detsamma med mig. Annars kommer det inte att fungera. Jag tänker inte heller leva med någon som jag sätter först som sätter mig i andra hand. Det är dags att bry sig om någon annan än sig själv och sina egna behov. Det är hans eget fel att han är i den situationen han är i just nu. Vill han att det ska funka igen så måste han lägga ner all sin energi på det. Kommer kompisarna före då vet jag vad han har valt och det är inte mig och vårt förhållande.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till?!
Jag avskyr att må såhär och att göra såhär!!
Förhållandekris....ja det kan man ju lungt säga...
För bara någon vecka sen eller så talar min pojkvän om för mig att han har ljugit för mig. I två och ett halvt år har han ljugit om att ha slutat röka. Snacka om att jag kände mig dum! Dum, sviken och sårad. För mig gäller noll tolerans när det gäller rökning. Jag är allergisk och mår jättedåligt av cigaretter! Jag har redan levt halva mitt liv med en rökare som dessutom tyckte att jag bara var fånig och inte alls kunde förstå att jag mådde dåligt av det. Min mor.
Jag varken har eller kommer begära att någon slutar på grund av mig för det skulle aldrig hålla. Man måste sluta för att man själv vill. Av personliga anledningar. När jag träffade honom fick jag veta att han hade rökt men att han slutat och han la upp en massa anledningar till att han hade gjort detta. Det var enda anledningen till att jag ens fortsatte träffa honom och nu två och ett halvt år senare står jag där som ett fån. Aldrig att jag gör om det misstaget igen!
Jag må ha nolltolerans när det kommer till cigaretter och jag har mina åsikter om det men jag är inte dum. Jag vet att det är svårt att sluta. Det är ett beroende och det är en vana. Det slutar man bara inte med så. Därför har jag hela tiden försökt att uppmuntra och varje gång han varit ute och vi pratat sen så har jag frågat honom om han har rökt under kvällen. Vilket han då sagt att han inte har gjort och jag tyckt då att han har varit jätteduktig och sagt hur stolt jag är över honom att han verkligen håller på det osv. Och varenda eviga gång har han ljugit för mig...fan vad dum man känner sig!
Uppenbarligen så har han inte förstått hur allvarligt jag kände för detta....hur man nu kunde ha missat det....när jag fysiskt mår så dåligt av det...det till och med syns då jag blossar upp och får andra allergiska symptom...men men.
Uppenbarligen så förstår han iaf det nu och säger att då ska han verkligen inte röka men hur ska jag kunna lita på det nu när jag fått veta att han ljugit för mig i två och ett halvt år?! Jag som litade blint på honom första gången. Som sagt man lär sig av sina misstag.
Jag älskar honom men om det här fortsätter så får han gå helt enkelt. Detta är något jag Måste hålla på. För min egen hälsas skull. Enda anledningen till att jag kan tolerera att bli utsatt för det offentligt (för jag kan ju inte kräva att alla vart jag än går ska låta bli att röka bara för att jag är där) är att jag slipper det helt och hållet i hemmet och liknande tillvaron. Jag vet ju att om jag tillåter att han feströker så kommer det inte att sluta där...man testar ju alltid gränserna. Ligger i den mänskliga naturen att göra det. Därför måste jag säga stopp här.
Frågan är nu bara hur jag ska lyckas bli bevisad att han inte röker längre nu på riktigt som han säger, och inte må fruktansvärt dåligt varje gång han träffar kompisar när jag inte är med. Jag vet ju trots allt att han aldrig skulle röka när jag är med eller när han ska träffa mig. Men han bor i Göteborg och jag på Tjörn. Ska inte påstå att vi träffas överdrivet mycket. Jag tycker att hela den här situationen är så fruktansvärt onödig och plågsam. Han har nu tvingat mig att bli någon jag inte är och inte vill vara. Någon som måste ställa ett ultimatum och göra något nödvändigt men inte alls roligt. Den enda lösningen jag kunde komma på för att ha någon typ av sinnesro är att han får inte gå ut själv med sina kompisar. Hur schysst är det då!? Jag hatar det. Vem är jag att bestämma något sånt? Men vad ska jag göra annars?
Han säger att han inte vill förlora mig. Jag är hans livs kärlek. Han har dessutom sagt att han är villig att göra vad som krävs för att vi inte ska göra slut. Efter lite betänketid. Jag sa till honom att det inte bara var mitt beslut. Jag kan ju inte kräva nåt av honom som inte han vill göra. Men om han inte vill förlora mig så måste han ju verkligen bevisa sig nu. Han har svikit mitt förtroende och ljugit för mig och sårat mig och därför kommer han nu att få be och böna och verkligen göra allt som krävs här för att gottgöra detta. Han har trots allt satt sig själv i den här situationen. Jag är en oskyldig part i detta. Faktiskt. Det är upp till honom.
Trots detta när allt kommer omkring så verkar han inte helt med på noterna ändå. Han säger att han förstår varför jag mår dåligt och han har gett mig anledningar till varför jag gör det som inte jag gett honom så jag tror nog att han gör det men samtidigt så säger hans handligar en helt annan sak. Jag menar som att det skulle varit en fest som inte jag kan följa med på antingen ikväll eller nästa lördag...jag vet inte riktigt men den blir uppenbarligen inte av iaf...och han frågar om han får gå! Då han man uppenbarligen inte förstått grejen. Vad vill han att jag ska svara? Jag du får gå (som om jag vore hans mamma!!!) och sen sitta hemma och gråta för att jag mår så dåligt över att jag inte vet om han kommer röka eller inte...eller: Nej du får inte gå och må lika dåligt för att jag vet att han väldigt gärna ville gå och jag har tvingat honom att inte gå! Jävligt elakt av honom att försätta mig i den här situationen över huvudtaget och ännu elakare att komma med såna frågor!!
Jag menar när man säger att det skulle bli så jobbigt att förklara för sina kompisar varför han inte får gå och att dom inte skulle förstå...det säger bara en sak: Vad mina kompisar tycker är mycket viktigare än min flickvän som är mitt (enligt honom själv) livs kärlek och som jag vill kanske gifta mig med skaffa familj med och dela resten av mitt liv med. Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Jag konfronterade honom med det men då sa han att det inte var så han menade. Varför ens ta upp det då?! Hans kompisar har inget med våran situation att göra. Han får prioritera. Vem är viktigast? Jag är beredd att satsa allt på honom men då måste han göra detsamma med mig. Annars kommer det inte att fungera. Jag tänker inte heller leva med någon som jag sätter först som sätter mig i andra hand. Det är dags att bry sig om någon annan än sig själv och sina egna behov. Det är hans eget fel att han är i den situationen han är i just nu. Vill han att det ska funka igen så måste han lägga ner all sin energi på det. Kommer kompisarna före då vet jag vad han har valt och det är inte mig och vårt förhållande.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till?!
Jag avskyr att må såhär och att göra såhär!!
