Kris
Usch vad jag avskyr att må dåligt!
Förhållandekris....ja det kan man ju lungt säga...
För bara någon vecka sen eller så talar min pojkvän om för mig att han har ljugit för mig. I två och ett halvt år har han ljugit om att ha slutat röka. Snacka om att jag kände mig dum! Dum, sviken och sårad. För mig gäller noll tolerans när det gäller rökning. Jag är allergisk och mår jättedåligt av cigaretter! Jag har redan levt halva mitt liv med en rökare som dessutom tyckte att jag bara var fånig och inte alls kunde förstå att jag mådde dåligt av det. Min mor.
Jag varken har eller kommer begära att någon slutar på grund av mig för det skulle aldrig hålla. Man måste sluta för att man själv vill. Av personliga anledningar. När jag träffade honom fick jag veta att han hade rökt men att han slutat och han la upp en massa anledningar till att han hade gjort detta. Det var enda anledningen till att jag ens fortsatte träffa honom och nu två och ett halvt år senare står jag där som ett fån. Aldrig att jag gör om det misstaget igen!
Jag må ha nolltolerans när det kommer till cigaretter och jag har mina åsikter om det men jag är inte dum. Jag vet att det är svårt att sluta. Det är ett beroende och det är en vana. Det slutar man bara inte med så. Därför har jag hela tiden försökt att uppmuntra och varje gång han varit ute och vi pratat sen så har jag frågat honom om han har rökt under kvällen. Vilket han då sagt att han inte har gjort och jag tyckt då att han har varit jätteduktig och sagt hur stolt jag är över honom att han verkligen håller på det osv. Och varenda eviga gång har han ljugit för mig...fan vad dum man känner sig!
Uppenbarligen så har han inte förstått hur allvarligt jag kände för detta....hur man nu kunde ha missat det....när jag fysiskt mår så dåligt av det...det till och med syns då jag blossar upp och får andra allergiska symptom...men men.
Uppenbarligen så förstår han iaf det nu och säger att då ska han verkligen inte röka men hur ska jag kunna lita på det nu när jag fått veta att han ljugit för mig i två och ett halvt år?! Jag som litade blint på honom första gången. Som sagt man lär sig av sina misstag.
Jag älskar honom men om det här fortsätter så får han gå helt enkelt. Detta är något jag Måste hålla på. För min egen hälsas skull. Enda anledningen till att jag kan tolerera att bli utsatt för det offentligt (för jag kan ju inte kräva att alla vart jag än går ska låta bli att röka bara för att jag är där) är att jag slipper det helt och hållet i hemmet och liknande tillvaron. Jag vet ju att om jag tillåter att han feströker så kommer det inte att sluta där...man testar ju alltid gränserna. Ligger i den mänskliga naturen att göra det. Därför måste jag säga stopp här.
Frågan är nu bara hur jag ska lyckas bli bevisad att han inte röker längre nu på riktigt som han säger, och inte må fruktansvärt dåligt varje gång han träffar kompisar när jag inte är med. Jag vet ju trots allt att han aldrig skulle röka när jag är med eller när han ska träffa mig. Men han bor i Göteborg och jag på Tjörn. Ska inte påstå att vi träffas överdrivet mycket. Jag tycker att hela den här situationen är så fruktansvärt onödig och plågsam. Han har nu tvingat mig att bli någon jag inte är och inte vill vara. Någon som måste ställa ett ultimatum och göra något nödvändigt men inte alls roligt. Den enda lösningen jag kunde komma på för att ha någon typ av sinnesro är att han får inte gå ut själv med sina kompisar. Hur schysst är det då!? Jag hatar det. Vem är jag att bestämma något sånt? Men vad ska jag göra annars?
Han säger att han inte vill förlora mig. Jag är hans livs kärlek. Han har dessutom sagt att han är villig att göra vad som krävs för att vi inte ska göra slut. Efter lite betänketid. Jag sa till honom att det inte bara var mitt beslut. Jag kan ju inte kräva nåt av honom som inte han vill göra. Men om han inte vill förlora mig så måste han ju verkligen bevisa sig nu. Han har svikit mitt förtroende och ljugit för mig och sårat mig och därför kommer han nu att få be och böna och verkligen göra allt som krävs här för att gottgöra detta. Han har trots allt satt sig själv i den här situationen. Jag är en oskyldig part i detta. Faktiskt. Det är upp till honom.
Trots detta när allt kommer omkring så verkar han inte helt med på noterna ändå. Han säger att han förstår varför jag mår dåligt och han har gett mig anledningar till varför jag gör det som inte jag gett honom så jag tror nog att han gör det men samtidigt så säger hans handligar en helt annan sak. Jag menar som att det skulle varit en fest som inte jag kan följa med på antingen ikväll eller nästa lördag...jag vet inte riktigt men den blir uppenbarligen inte av iaf...och han frågar om han får gå! Då han man uppenbarligen inte förstått grejen. Vad vill han att jag ska svara? Jag du får gå (som om jag vore hans mamma!!!) och sen sitta hemma och gråta för att jag mår så dåligt över att jag inte vet om han kommer röka eller inte...eller: Nej du får inte gå och må lika dåligt för att jag vet att han väldigt gärna ville gå och jag har tvingat honom att inte gå! Jävligt elakt av honom att försätta mig i den här situationen över huvudtaget och ännu elakare att komma med såna frågor!!
Jag menar när man säger att det skulle bli så jobbigt att förklara för sina kompisar varför han inte får gå och att dom inte skulle förstå...det säger bara en sak: Vad mina kompisar tycker är mycket viktigare än min flickvän som är mitt (enligt honom själv) livs kärlek och som jag vill kanske gifta mig med skaffa familj med och dela resten av mitt liv med. Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Jag konfronterade honom med det men då sa han att det inte var så han menade. Varför ens ta upp det då?! Hans kompisar har inget med våran situation att göra. Han får prioritera. Vem är viktigast? Jag är beredd att satsa allt på honom men då måste han göra detsamma med mig. Annars kommer det inte att fungera. Jag tänker inte heller leva med någon som jag sätter först som sätter mig i andra hand. Det är dags att bry sig om någon annan än sig själv och sina egna behov. Det är hans eget fel att han är i den situationen han är i just nu. Vill han att det ska funka igen så måste han lägga ner all sin energi på det. Kommer kompisarna före då vet jag vad han har valt och det är inte mig och vårt förhållande.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till?!
Jag avskyr att må såhär och att göra såhär!!
Förhållandekris....ja det kan man ju lungt säga...
För bara någon vecka sen eller så talar min pojkvän om för mig att han har ljugit för mig. I två och ett halvt år har han ljugit om att ha slutat röka. Snacka om att jag kände mig dum! Dum, sviken och sårad. För mig gäller noll tolerans när det gäller rökning. Jag är allergisk och mår jättedåligt av cigaretter! Jag har redan levt halva mitt liv med en rökare som dessutom tyckte att jag bara var fånig och inte alls kunde förstå att jag mådde dåligt av det. Min mor.
Jag varken har eller kommer begära att någon slutar på grund av mig för det skulle aldrig hålla. Man måste sluta för att man själv vill. Av personliga anledningar. När jag träffade honom fick jag veta att han hade rökt men att han slutat och han la upp en massa anledningar till att han hade gjort detta. Det var enda anledningen till att jag ens fortsatte träffa honom och nu två och ett halvt år senare står jag där som ett fån. Aldrig att jag gör om det misstaget igen!
Jag må ha nolltolerans när det kommer till cigaretter och jag har mina åsikter om det men jag är inte dum. Jag vet att det är svårt att sluta. Det är ett beroende och det är en vana. Det slutar man bara inte med så. Därför har jag hela tiden försökt att uppmuntra och varje gång han varit ute och vi pratat sen så har jag frågat honom om han har rökt under kvällen. Vilket han då sagt att han inte har gjort och jag tyckt då att han har varit jätteduktig och sagt hur stolt jag är över honom att han verkligen håller på det osv. Och varenda eviga gång har han ljugit för mig...fan vad dum man känner sig!
Uppenbarligen så har han inte förstått hur allvarligt jag kände för detta....hur man nu kunde ha missat det....när jag fysiskt mår så dåligt av det...det till och med syns då jag blossar upp och får andra allergiska symptom...men men.
Uppenbarligen så förstår han iaf det nu och säger att då ska han verkligen inte röka men hur ska jag kunna lita på det nu när jag fått veta att han ljugit för mig i två och ett halvt år?! Jag som litade blint på honom första gången. Som sagt man lär sig av sina misstag.
Jag älskar honom men om det här fortsätter så får han gå helt enkelt. Detta är något jag Måste hålla på. För min egen hälsas skull. Enda anledningen till att jag kan tolerera att bli utsatt för det offentligt (för jag kan ju inte kräva att alla vart jag än går ska låta bli att röka bara för att jag är där) är att jag slipper det helt och hållet i hemmet och liknande tillvaron. Jag vet ju att om jag tillåter att han feströker så kommer det inte att sluta där...man testar ju alltid gränserna. Ligger i den mänskliga naturen att göra det. Därför måste jag säga stopp här.
Frågan är nu bara hur jag ska lyckas bli bevisad att han inte röker längre nu på riktigt som han säger, och inte må fruktansvärt dåligt varje gång han träffar kompisar när jag inte är med. Jag vet ju trots allt att han aldrig skulle röka när jag är med eller när han ska träffa mig. Men han bor i Göteborg och jag på Tjörn. Ska inte påstå att vi träffas överdrivet mycket. Jag tycker att hela den här situationen är så fruktansvärt onödig och plågsam. Han har nu tvingat mig att bli någon jag inte är och inte vill vara. Någon som måste ställa ett ultimatum och göra något nödvändigt men inte alls roligt. Den enda lösningen jag kunde komma på för att ha någon typ av sinnesro är att han får inte gå ut själv med sina kompisar. Hur schysst är det då!? Jag hatar det. Vem är jag att bestämma något sånt? Men vad ska jag göra annars?
Han säger att han inte vill förlora mig. Jag är hans livs kärlek. Han har dessutom sagt att han är villig att göra vad som krävs för att vi inte ska göra slut. Efter lite betänketid. Jag sa till honom att det inte bara var mitt beslut. Jag kan ju inte kräva nåt av honom som inte han vill göra. Men om han inte vill förlora mig så måste han ju verkligen bevisa sig nu. Han har svikit mitt förtroende och ljugit för mig och sårat mig och därför kommer han nu att få be och böna och verkligen göra allt som krävs här för att gottgöra detta. Han har trots allt satt sig själv i den här situationen. Jag är en oskyldig part i detta. Faktiskt. Det är upp till honom.
Trots detta när allt kommer omkring så verkar han inte helt med på noterna ändå. Han säger att han förstår varför jag mår dåligt och han har gett mig anledningar till varför jag gör det som inte jag gett honom så jag tror nog att han gör det men samtidigt så säger hans handligar en helt annan sak. Jag menar som att det skulle varit en fest som inte jag kan följa med på antingen ikväll eller nästa lördag...jag vet inte riktigt men den blir uppenbarligen inte av iaf...och han frågar om han får gå! Då han man uppenbarligen inte förstått grejen. Vad vill han att jag ska svara? Jag du får gå (som om jag vore hans mamma!!!) och sen sitta hemma och gråta för att jag mår så dåligt över att jag inte vet om han kommer röka eller inte...eller: Nej du får inte gå och må lika dåligt för att jag vet att han väldigt gärna ville gå och jag har tvingat honom att inte gå! Jävligt elakt av honom att försätta mig i den här situationen över huvudtaget och ännu elakare att komma med såna frågor!!
Jag menar när man säger att det skulle bli så jobbigt att förklara för sina kompisar varför han inte får gå och att dom inte skulle förstå...det säger bara en sak: Vad mina kompisar tycker är mycket viktigare än min flickvän som är mitt (enligt honom själv) livs kärlek och som jag vill kanske gifta mig med skaffa familj med och dela resten av mitt liv med. Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Jag konfronterade honom med det men då sa han att det inte var så han menade. Varför ens ta upp det då?! Hans kompisar har inget med våran situation att göra. Han får prioritera. Vem är viktigast? Jag är beredd att satsa allt på honom men då måste han göra detsamma med mig. Annars kommer det inte att fungera. Jag tänker inte heller leva med någon som jag sätter först som sätter mig i andra hand. Det är dags att bry sig om någon annan än sig själv och sina egna behov. Det är hans eget fel att han är i den situationen han är i just nu. Vill han att det ska funka igen så måste han lägga ner all sin energi på det. Kommer kompisarna före då vet jag vad han har valt och det är inte mig och vårt förhållande.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till?!
Jag avskyr att må såhär och att göra såhär!!
Kommentarer
Trackback
